Jag heter Susanna Fredriksson och är född 1964.
Jag har två äldre systrar och två yngre bröder. Inga barn men fjorton syskonbarn och sex syskonbarnbarn - än så länge.

Förutom Barbie är kampsport en stor passion och jag har tränat mer eller mindre sen 1979. Just nu tränar jag enbart ju-jutsu (självförsvar) och har där nått graden 4 dan.

Mitt samlande inriktas mest på kläder. Givetvis har jag många dockor också, men det är kläderna som ligger närmast hjärtat, speciellt varianter.
Men utan dockor får jag inte njuta av att se kläderna på, så dockor är ett måste. Vissa av dem kanjag inte tänka mig att vara utan heller och Stacey är en favorit, troligen för att det var den enda Barbie (plus en Malibu Ken och en Tutti) jag fick som ny när jag var liten. Resten ärvde jag av mina systrar.

Garderobsväskor är också en kul del av samlingen och jag skulle ha ännu fler om de inte var så skrymmande.

Med åren har jag samlat på mig stor kunskap om kläderna från perioden 1959-72, därefter kan
jag en del men efter 1979 är det stopp.Om dockorna kan jag inte alls lika mycket eftersom det inte intresserar mig på samma sätt, men givetvis vet jag ungefär vilka år de kommer
ifrån och jag skulle aldrig komma på tanken att sätta på en Mod-docka kläder från vintage-perioden :-)

Jag gillar inte när det blir för fullt i hyllorna och jag vill att kläderna ska passa ihop, antingen genom färgerna eller att det är ett tema t ex vinterkläder. Sedan vill jag att det mesta ska vara original Mattel (med undantag för örhängen, örhängespinnar och ställningar) men har en del annat också som dekoration. Däremot måste allt vara från tiden, inga nya saker bland mina dockor. Reproduktioner gillar jag inte alls.

Det hände att jag försökte sy lika vackra kläder som hon hade, men resultatet blev oftast inte så bra. Jag har aldrig varit bra på att sy, och kan det fortfarande inte. När jag i mellanstadiet fick chansen att välja mellan träslöjd och syslöjd var valet enkelt. Trä förstår mig bättre än vad tyg gör.

Hon, som berättelsen handlar om, bytte kläder flera gånger om dagen. Det var allt från vardagsklänningar och yrkeskläder till fantastiska balkreationer. Jag beundrade henne mycket och önskade att jag hade så vackra kläder. Hon hade även ett väldigt vackert hår som hon lät mig
sätta upp i olika frisyrer. Hon hade ett väldigt stort tålamod, ibland höll jag på i timmar.

Vi träffades i stort sett varje dag i fem eller sex år. Det var alltid roligt när vi var tillsammans och vi var aldrig osams.

Sedan kom det några år då vi inte träffades alls. Jag fick andra vänner och nya intressen, det blir ju ofta så när man kommer upp i tonåren. Jag tänkte nog inte så ofta på henne under den här tiden.

Men så en dag för ungefär tio år sedan träffades vi igen. Alla minnen bara forsade fram! Vi hade ju haft så roligt tillsammans, vi var ju nästan oskiljaktiga. Hur kunde jag ha glömt henne? Nu märkte jag hur mycket jag faktiskt hade saknat henne, hon som varit en så stor del av min uppväxt.
Jag hade saknat alla våra stunder tillsammans. Jag hade även saknat alla hennes underbara detaljrika kläder.

Från och med den dagen har vi träffats nästan dagligen. I perioder har vi umgåtts väldigt intensivt. Jag blir lycklig när jag är med henne, vardagens bekymmer bleknar bort. Hon är mitt andningshål i livet, hon får mig att koppla av. Ibland blir min pojkvän svartsjuk på mitt intresse för henne, men han låter mig hållas. Varje gång hon får nya kläder väller det fram ett lyckorus inom mig! Jag blir som i en annan värld och jag känner mig som ett barn igen.

Mina syskonbarn älskar också att vara med henne, de vill alltid träffa henne när de kommer på besök. De förundras över hennes kläder, skor och väskor och vill veta om hon fått några nya kläder. Ibland vill jag inte att de ska träffa henne, men då kommer minnen från min egen barndom tillbaka… Jag kan ju inte ta ifrån dem den glädje och lycka som hon ger, inte hindra dem från att älska henne som jag gjorde, och fortfarande gör. De behandlar henne alltid med respekt och tycker att det är väldigt spännande att träffa henne.

Trots att jag är trettio år, fyller hon mig med glädje varje gång jag ser henne. Jag kommer aldrig att glömma henne!

Barbie Millicent Roberts – min barbiedocka!